onsdag 11 oktober 2017

Medborgerlig Samling

Jag skrev i går om Feministiskt Initiativ och deras ytterst svaga intresse för maten i skolköken när det handlar om innehåll. I dag så är det ett annat partis tur, Medborgerlig Samling, som också har riksdagsambitioner. Vad vi de då om de kommer in i riksdagen? De verkar aktiva och ambitiösa, om än ganska okända. Jag hoppas att de har ambitioner även när det gäller skolmaten och de har något som de kallar för Skolpolitiskt program. Men tyvärr så finns det inte ett enda ord, och jag menar verkligen inte ett enda, som rör frågan om innehåll i skolmaten. Jag vet inte hur de jobbar där de finns representerade kommunalt, men det är sorgligt att inte en så viktig fråga får något utrymme alls i ens skolprogram.

Jag har många gånger genom åren konstaterat hur svårt det är att driva frågor som rör skolmaten, både från politiker- och tjänstemannahåll. Även övrig personal, inte minst i köken har många gånger ett bristande matintresse. Framför allt färre tillsatser är för de flesta en ickefråga. Det enda som går att göra är att fortsätta jobba och samtidigt ställa frågor och krav. Vad vi äter är alldeles för viktigt för att fortsätta stå i skymundan.


2 kommentarer:

  1. Skolmaten tenderar att bli en kommunalpolitisk fråga. Det vore dock intressant att fundera över vilka statliga direktiv man borde ha (om några).

    Generellt tenderar ju mat inom kommun och landsting (med vissa gyllene undantag) vara dålig och sakna förståelse för vikten av bra mat.

    Jag skulle välkomna om någon kunde engagera sig i ämnet inom MED.

    SvaraRadera
  2. Hej och tack för din kommentar. Ursäkta att det har dröjt några dagar för mig att svara.

    Ja, det vore väldigt bra om MED engagerade sig i den här frågan, men det gäller även andra partier, eftersom det inte är något som tar så stor plats i de flesta fall.

    Den erfarenhet som jag själv har är att maten inom landstinget är sämre än inom kommunerna, rent generellt. Skolmaten går inte att jämföra med när jag själv gick i skolan på 70- och 80-talen. Men det finns så klart fortfarande många sorgliga undantag. Det gäller att lyfta fram det här mer.

    Hälsningar Katharina Wallenborg

    SvaraRadera